Blog Image

Ett PMS-monsters bekännelser

Har du PMS?

Varför har vissa kvinnor en mycket lugnare period innan mens?
Varför kan inte forskare forska lite mer i kvinnors PMS?
När ska det bli OK att ha Premenstruella symtom?
Är det befogat att fråga om någon har eller ska ha mens?
Är det befogat att vilja kasta ett ruttet ägg i ögat på den som frågar?
Följ gärna mina funderingar i denna webblog, men bidra gärna med dina egna erfarenheter.
Illustration: Elisa Rossholm

Lugn

pms Posted on Sat, December 26, 2009 23:08:10

Lugn, lugn och stilla lugn… Allt är tyst och stilla. Munnar ler och rösterna är låga. Tålamodet skiner i hela huset, sinnet vilar i en skön melodi. Hur länge? 🙂



Osökt irritation

pms Posted on Sun, December 06, 2009 20:29:59

“Är du irriterad eller?” Sambons försök att nå fram lyckas inte alltid.
“Ja, det är jag” det var i alla fall ett ärligt svar jag lyckades få ur mig, i vanliga fall blir det ett “Nej! Hur så?”
När, var och hur den krypande känslan i kroppen startade, har jag ingen aning om. Den bara är där nu. Smyger sig på. Tidsinställd bomb, nerverna utanpå.
Barnskrik och gnäll, please, GO AWAY! Låt mig krypa in i min grotta och lämna mig ifred.



Urk!!

pms Posted on Thu, November 12, 2009 11:47:26

Wtf! Humöret dalar hela tiden… hittar ingen motivation till något. Började träna lite men blev avbruten av giltiga skäl. Ätit mat, vill bara ha mer. Rastlös, ingenting är roligt. Kunde lika bra ha stuckit landet, lixom… Aaaarghhh
Jodå, den är här med en lika stor käftsmäll varje gång.



Verkligheternas verklighet

pms Posted on Thu, November 20, 2008 00:31:20

Det börjar verka mens banne mig!
En molande önskan om något annat, nåt nytt gör sig gällande. En annan verklighet, massor av godis, sova hela dagen, svulla… nej, det är mycket djupare än så. En frånvaro som gör sig påmind, ett stirrande som inte medför något annat än tänkta tankar, födda på nytt.

Det kryper i kroppen, fingrarna rör sig ständigt, som för att finna ro.

Hjärnan spelar mig spratt, en flyktig tanke för mig tillbaka i tiden. Vem hade jag varit då? En hispa? Instängd på dårhus? Vem vet.

Impulserna är så svåra att kontrollera, jag kämpar. Lider när jag ser dottern som undrar och frågar hur det är… som ofta får se när tålamodet ramlar ner i den stora svarta hålan som utstrålar orkeslöshet. Hon som jag älskar mest över allt annat ska behöva stå ut med att se mig på lägsta pinnen. Jag vill ju ge henne det bästa alltid.

Tyvärr fungerar inte min verklighets verklighet på det viset hur jag än jobbar för det.

/Hannah