När jag bara sovit nån timme i taget under natten och vandrat fram och tillbaka mellan min egen och barnens sängar, då är inte humöret på topp. Tyvärr verkar det som att barnen då har en sensometer som känner av läget och genast är kampen i full gång. Kampen om uppmärksamheten…

Älskade bebis kan inte sova… skriker halsen av sig… Jag ber älskade äldsta dottern som var hängig under gårdagen att ta på sig kläderna jag har lagt fram. Hon säger upproriskt:
“jag ska inte alls ta på mig” Jag stänger av TV:n, inte poppis.
“Du behöver inte gå till förskolan om du mår dåligt, vill du hellre stanna hemma?” “Neeeeeej!!!!
” Nähä, då behöver du ta på dig byxor så du inte blir blöt om benen, det regnar ute” varpå dottern sitter och fullkomligt gallskriker.
“jag vill inte klä på mig!!” Genast börjar även bebis att skrika igen som ett svar eller bara för att höras i oljudet.

Lirk, lirk, kram, avledning, lirk, kram, strumpor på, byxor på, bebis gallskriker, vettet flög ut genom fönstret. Äldsta vägrar ha den tröjan jag har tagit fram… ska ha den som är alldeles för kort om magen… jag får fram ett väsande ljud, “ta den då” orkar inte bry mig efter flera direkta påklädningsförsök.

Älskade äldsta nu med alla kläder på och, hör o häpna, även borstade tänder, kommer trallande från toan “jag sköljde munnen genom att hålla vattnet i handen, mamma, bra va?” I vanliga fall kan jag vända humöret här, inte idag, grymtar till svar och skäms över mig själv.

Ska klä på bebis som nu har somnat… hon vaknar föstås. Ber äldsta att ta på ytterkläderna, hon sätter sig på golvet i hallen och tjurar. Vill inte ha vinterskor som är för stora… Arrgh!!! Nu har tålamodet bara runnit av mig, panik. “Sätt på dig skorna och säg till när du är klar” skriker jag och dänger ner gympadojjorna framför en häpen dotter som trumpet sätter på sig sko efter sko. Jag hör hur jackan prasslar… “mamma, jag är färdig” Då gör det så ont i hela kroppen av att höra den förlägna lilla älskade rösten att jag sätter mig på golvet och ber om en kram, förklarar att jag inte har sovit så bra och ber om ursäkt för att jag skrek.

Ut till bilen, jag ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig med rufsigt hår, rödmosigt ansikte och härjad blick. Nästa chock: nästan ingen bensin, nästan inga pengar på kortet heller. Får hoppas att det räcker fram och tillbaka. Känner mig ändå nöjd över att vi nu är på väg.

Svänger in mot förskolan… förskolläraren står och väntar i sin bil…? då slår det mig att det är onsdag, gymnastikdag på annan ort. De andra bilarna har redan kört och vi har såklart inte någon gympapåse med oss. Nu börjar tårarna rinna.

Förskolläraren tar ut dottern samt bilstol ur den stökiga och grusiga bilen och uppmanar mig att åka hem och sova.

Här sitter jag nu… tom… kan jag sova? Antagligen inte men jag ska försöka.